Tjuven på Uppsala Stadsteater

En utskrift från Dagens
Nyheters nätupplaga, DN.se.
Publicerad 31 mar 2008 09:33


Foto: Urban Jörén
"Tjuven" på Uppsala stadsteater
Göran Tunströms roman "Tjuven" har blivit omskakande teater i sonen Linus regi. Pjäsen på Uppsala stadsteater är gripande, skriver Leif Zern.

SCEN
Verk: "Tjuven" av Göran Tunström
Plats: Uppsala stadsteater
Regi: Linus Tunström
Medverkande: Bengt Nilsson, Shima Niavarani, Anna Carlson, Göran Engman, Tytte Johnsson m fl
Övrigt: Dramatisering: Armin Kerber


Linus Tunströms "Tjuven" borde vara den begivenhet som Uppsalapubliken längtat efter att få se på stora scenen. Den är på en gång bred och exklusiv och tar teaterns resurser i anspråk på ett sätt som är ovanligt i dag. Vill du bli omskakad är den något för dig.

JAG HAR SETT den marknadsföras som "2 X Tunström", det vill säga Görans roman från 1986 i Linus första regiarbete som nybliven chef på Uppsala stadsteater. Om någon hade bett mig om råd skulle jag ha skakat på huvudet. Av Görans Tunströms många böcker är "Tjuven" en av de svåraste att ta sig igenom.

Den saknar inte hans muntliga berättarflöde, de inledande par tier na från femtiotalets Sunne har allt man kan kräva av skrönans lustfyllda dröjande vid fylla och pisspottor och barnrikedom och elände; nästan som i en parodi på genren, med bröllopsbesvär och oönskade graviditeter på löpande band. Men berättarsträngen är så hårt spänd att den riskerar att trötta ut läsaren, hur genial språkbehandlingen än är. Från denna gödselhög stiger nämligen tonen högre och högre i ett mysteriespel som är nära att sluta i fullständigt mörker innan det ser till att ett barn föds. Ett mer välkommet mirakel har jag sällan varit med om.

Här växer Johan upp hos sina tolv kusiner, en outsider som i Bengt Nilssons oskuldsfulla gestalt - gummistövlar, mellanblond kalufs och bylsig tröja - kommer att vandra genom livet som om ondskan inte fanns. Jag undrar vad socialen sysslade med i Sunne på den tiden när Fredrik Jonson Lök tilläts slå sina tolv barn och våldta sin fru så att hela huset skakade. Det borde vara omöjligt att visa på scenen. Under ett par kalla ögonblick i den långa första akten fruktar jag att rullandet av pinnstolar, utdragssoffor och annat bohag fram och tillbaka i det Lökska köket ska leda till totalt kaos.

DET INTRÄFFAR till exempel när Johan bryter sig in hos en gammal lärare vars hus står tomt och upptäcker hyllmeter efter hyllmeter av böckernas oändliga rikedomar. Jag är inte säker på att den episoden blir lika begriplig och betydelsebärande som i boken. Men föreställningen växer snart in i sig själv och lägger bild till bild av den kreaturens suckan som får Johan att vända blickarna från korvkioskens Sunne till universitetsstaden Uppsala, där han planerar att lägga vantarna på Silverbibeln.

Det finns teater där man tittar på och beundrar ett färdigt resultat. Här känns det som om allt uppstod i ögonblicket, som om det personliga i hela projektet - far och son - satte djupa spår i arbetet på scenen och drog in publiken och skådespelarna i samma äventyr. Bengt Nilsson hör till de bästa i sin generation, en aktör av den där sorten som aldrig ställer sitt ego i vägen för rollen och som verkar stämd i både dur och moll.

Det förra kommer väl till pass i andra akten då Johan kliver ut i salongen och bjuder på vin och anekdoter ur studentlivet. Med hjälp av den briljanta dramatiseringen kan Linus Tunström växla mellan tonlägen och bjuda på ett videofilmat mellanspel à la Da Vinci-koden innan han återvänder till Uppsalaslätten, där den psykotiska Hedvig gräver efter potatis. Hon är Johans andra hälft, hans "samtidigt", märkligt spelad av Shima Niavarani, ett gåtfullt ansikte inramat av rödbruna lockar.

GÖRAN ENGMANS amatörpoet är lika folkhemsk som den pastellfärgade framtid som väntar honom och de tolv barnens mor. Det är Anna Carlson som håller modet uppe med hjälp av sin blonda Picasso-hästsvans.

Även på oss andra. Gripande.
Leif Zern, teater@dn.se